”Inkludering är samma sak som exkludering.”
Det sa Erik Fichtelius till mig när vi träffades på en sommarfest hos vårt gemensamma förlag någon gång 2017-2018. Vi pratade om våra barn med diagnoser och om hur illa de behandlades av det svenska skolsystemet.
År 2019 konstaterades det i Januariavtalet att ”inkluderingstanken har gått för långt”. Ändå har inga formella beslut fattats om hur de barn som hamnat i kläm ska få upprättelse.
Skolan skulle vara likvärdig, långsiktig och bygga på forskning. I stället har den ibland påmint om ett nationellt experiment där generation efter generation av elever fått agera försökskaniner. Först skulle alla inkluderas, sedan hade inkluderingen gått för långt. Betygen var för hårda, sedan för otydliga, sedan för få, sedan för många. Kunskapsskolan ersatte flumskolan, som ersatte kontrollskolan, som ersatte nästa stora lösning.
På några decennier har vi hunnit med flera betygssystem, kommunalisering, friskolereformer, nya läroplaner och ständigt nya pedagogiska ideal, ofta med den fasta övertygelsen att just den här reformen ska lösa skolans problem.
Om det finns något den svenska skolan har lärt ut genom åren så är det anpassningsförmåga. Inte minst hos de elever och lärare som förväntats prestera mitt i ännu en omorganisation, ännu ett nytt arbetssätt och ännu en ”nödvändig” reform. Det är anmärkningsvärt hur ofta skolpolitiken lyckats kombinera tvärsäkerhet med kort historiskt minne.
Är det verkligen ett mysterium att nästan 20 000 barn har problematisk skolfrånvaro? Att omkring 40 procent av elever med NPF-diagnoser saknar behörighet till gymnasiet? De senaste fem åren har det blivit mycket sämre för dessa barn.
Bakom siffrorna finns barn som tappat tron på sig själva. Föräldrar som tvingats kämpa mot ett system som borde ha varit deras stöd. Lärare som saknat resurser och förutsättningar att ge det stöd de vet att eleverna behöver.
Det går att diskutera vilka reformer som var rätt eller fel. Det går att säga att intentionerna var goda. Men goda intentioner förändrar inte vad barnen har fått betala.
När ska vi sluta experimentera med våra barn?
Och ska ingen säga förlåt till de barn som gång på gång fått höra att nästa reform kommer att lösa problemen, medan deras egen skoltid rann ut?
/Johan Wendt, grundare av Edly
*Denna text är skriven av Johan Wendt, grundare av Edly, och representerar hans privata åsikter och tankar.
